tupp juck
Jag har typ lite ont i magen hela tiden ..och lite hjärtklappningar. De är en kombination av stress, lite sömn och att jag är så sjukt taggad inför "flytten" till Sälen!
Förra onsdagen sa jag "hejdå" till mitt lag, de va lite jobbigt faktiskt även fast jag inte varit så aktiv i laget den här säsongen som jag önskat, kommer sakna innebandyn. I lördags hade jag "avskedsfest", de va trevligt. Även fast vissa är idiotas. I lördags jobbade jag sista passet på Arlanda, och igår de sista på Vasa, kommer sakna alla lite. MJa, har försökt haft så mycket så kallad kvalitetstid med mina vänner den här veckan, ja de är mycket på en gång.
Packningen går inte bra........ som väntat. Jag har slängt hälften av alla mina kläder i garderoben (passade på att rensa ur den nu när jag ändå va igång) och av den hälften som blev kvar har jag lämnat hemma mer en hälften av de, och ändå ligger de en miljon högar på mitt vardagsrums golv med kläder jag vill ha med mig.... och de är bara kläder. Sen ska de med, skor, toalettgrejer, skidor, pjäxor, snowboard+skor, sängkläder, jackor, väskor, datorn osv. Jag borde ha någon som kan göra detta åt mig. jag är en duktig idiot........... blä. blä. blä. hatar att packa. USch, jag e så värdelös ibland att jag får tupp juck.
men på lördag beger jag mig till sälen, kommer va skönt när jag väl är framme. och har packat up (.....)
Imorgon fyller Denise 20 så då ska vi ut och så måste jag förbi jobbet och lämna in mina jobbkläder, och på fredag ska jag shoppa lite med therese, HUR SKA JAG HINNA MED ALLT????????????? skjut mig långsamt.
På lördag äre i alla fall fEÄst!
Förra onsdagen sa jag "hejdå" till mitt lag, de va lite jobbigt faktiskt även fast jag inte varit så aktiv i laget den här säsongen som jag önskat, kommer sakna innebandyn. I lördags hade jag "avskedsfest", de va trevligt. Även fast vissa är idiotas. I lördags jobbade jag sista passet på Arlanda, och igår de sista på Vasa, kommer sakna alla lite. MJa, har försökt haft så mycket så kallad kvalitetstid med mina vänner den här veckan, ja de är mycket på en gång.
Packningen går inte bra........ som väntat. Jag har slängt hälften av alla mina kläder i garderoben (passade på att rensa ur den nu när jag ändå va igång) och av den hälften som blev kvar har jag lämnat hemma mer en hälften av de, och ändå ligger de en miljon högar på mitt vardagsrums golv med kläder jag vill ha med mig.... och de är bara kläder. Sen ska de med, skor, toalettgrejer, skidor, pjäxor, snowboard+skor, sängkläder, jackor, väskor, datorn osv. Jag borde ha någon som kan göra detta åt mig. jag är en duktig idiot........... blä. blä. blä. hatar att packa. USch, jag e så värdelös ibland att jag får tupp juck.
men på lördag beger jag mig till sälen, kommer va skönt när jag väl är framme. och har packat up (.....)
Imorgon fyller Denise 20 så då ska vi ut och så måste jag förbi jobbet och lämna in mina jobbkläder, och på fredag ska jag shoppa lite med therese, HUR SKA JAG HINNA MED ALLT????????????? skjut mig långsamt.
På lördag äre i alla fall fEÄst!
moi
Välkommen till min stackars hjärna!
Ibland funderar jag mycket, väldigt mycket, i flera dar. Och ibland står de stilla fast jag tänker på samma gång, så på något sätt så är det aldrig tyst. Mina föräldrar har alltid sagt att jag tänker så mycket, nästan så mycket att jag blir lite knäpp ibland. Ibland önskar jag att jag vore jätte korkad för då skulle jag kanske inte tänka på allt jag tänker på för då skulle jag inte få för mig att börja tänka så djupt om saker. Ibland önskar jag att jag kunde skaka av mig saker bara. Ärligt talat, om någon säger något till mig som är elaktom mig eller om någon eller säger något som bara får en att tänka, de kan va världens minsta grej som egentligen inte betyder någonting, och så tänker jag på de i typ minst 2 veckor. Ärligt, kan ni förstå hur synd de måste vara om min hjärna? Men jag antar i och för sig att jag inte är den enda i världen som är såhär, men min hjärna tänker ju på sitt sätt.
'
Har jag ens någon rätt att grubbla över saker? Att må dåligt? Att inte tycka om mig själv? Att tycka att jag inte duger? HAr jag rätt att känna så? För ärligt talat, egentligen, har man de jävligt bra och man ser ut som vem som helst och de är helt ok! Och man har haft ett bra liv och uppväxt, de har jag i alla fall, egentligen. För de finns minst 100 000 människor som har de sämre än jag ...och du. och som säkert skulle ge upp allt för att vara som du, se ut som du, leva DITT liv.
Och andra sidan.... Gör det till att jag inte får vara mänsklig? Får inte jag sörja de jag inte har och vill ha? Får inte jag sörja den sorg som jag går igenom i mitt liv? Bara för att "de finns någon som har de sämra och vill vara jag" får inte jag vara ledsen och ärligt talat... vilja dö lite ibland för att de känns lite förjävligt med livet och alla dessa ideal man har? Man kan se de såhär också, får inte jag vara lycklig över allt jag har och nöjd med mig och mitt liv bara för att jag inte är perfekt? Vad är perfekt och vem vill vara perfekt? Dom flesta vill de. För alla har en egen syn på vad som är perfekt. Man kan inte sätta fingret på vem/vad/vilka/varför som är perfekt. Ingen kan därför vara perfekt.... för även om du tycker att du är perfekt, så finns de andra som kanske inte tycker de.
Jag hatar mig själv ibland, för de mesta. Mest mitt utseende men även min personlighet ibland. OCH VILKEN JÄVLA UNGDOM GÖR EGENTLIGEN INTE DE? men ibland känns de som jag är lite knäpp och otacksam. Men jag har lärt mig en grej´. Jag kan inte stänga av livet bara för att jag inte är perfekt. Min största mardröm är att vakna en morgon när jag är 30 år och känna att "vad hände med mitt liv?" bara för att jag varit så upptagen med att oro mig över min kropp och mitt liv bara för att de inte va perfekt. Men ibland får man stänga av också, och låsa in sig i en vecka och två, om de är de man behöver. men man får inte glömma vad de kanske innebär, för även fast man tror de, så är man ju faktiskt aldrig ensam? De finns någon som slänger en tanke till en, även fast man inte vet.
För några ´månader sen förlorade en vän som jag känt länge men som jag inte direkt umgås med sin pappa i cancer. För ett år sen lämnade min mamma min pappa, och även min bror och mig även fast hon inte riktigt fattat själv att hon lämnade oss på samma gång. Och av någon anledning tänker jag på de här otroligt ofta. Att våran sorg är så olika.
Om jag skulle förlora min pappa, som nu förtiden betyder verkligen allt för mig och är min bästa vän, jag skulle nästan dö av den smärta och tomrum de skulle innebära, jag skulle dö. Men samtidigt kan jag inte förstå de som min vän går igenom, för de har inte hänt mig. Och skulle jag dö för att min pappa dog? Eller ta livet av mig? Förmodligen inte. För de skulle min pappa aldrig vilja. Men jag skulle aldrig klara av de, ändå gör man de på något sätt??? När min mamma lämnade min pappa, och mig och min bror ....så höll jag på att dö kändes de som. De gjorde så ont att jag inte visst var jag skulle ta vägen, och av att bara tänka på hur jag kände mig dom första månaderna får mig att gråta. Jag mår fortfarande dåligt av de här, som fan. Jag förlorade min mamma, som var så otroligt viktig för mig och en av mina bästa vänner. Idag har jag väldigt dålig kontakt med min mamma, och på något sätt vill jag inte ha kontakt med henne. Men jag saknar henne otroligt mycket varje dag, så de gör ont i mitt hjärta och så att jag gråter av att prata om henne. Men endå orkar jag inte ha henne i mitt liv, för hon har tagit sönder mig och gör de på något sett fortfarande. Men jag saknar henne så mycket. Och alla tänker typ "men en skiljsmässa är inte så¨farligt" jo de är de, om man gör de som min mamma gjorde, hon klev bara av lixom, och de finns inga ord som kan beskriva hur jag känner inför det här. På något sätt kommer en del av mig alltid vara trasig tom och göra ont av sorg. Tänk er att JAG känner så¨här? Kan man någonsin då förstå vad min vän känner för smärta???? Min mamma finns 10 minuter bort med bil, men jag vill inte träffa henne ...för de gör för ont. Hennes pappa, finns någonstans i det vi kallar himlen, och hon kommer inte kunna åka till honom för att bara krama honom, eller ringa honom bara för att hon saknar honom så mycket. ..............Gör de här mig till en dålig människa? Har jag ingen rätt till att må så dåligt som jag stundtals gör och gjort? För att min vän har förlorat sin pappa? Borde jag vara mer tacksam över att min mamma åtminstone lever, och att jag kan ringa henne, prata med henne, träffa henne, krama henne? Min vän förlorade en förälder. Jag har tagit avstånd från en av mina föräldrar, för att hon lämnade mig. För att hon tog sönder något i mig och tog fram en smärta som jag inte ens visste att man kunde känna. ÄR jag en dålig människa nu?? Jag tänker på de här otroligt ofta. helt enkelt "De kunde vara så mycket värre". Och jag har kommit fram till en sak: De här är min största sorg någonsin. De här är hennes största sorg någonsin. Vi ska inte behöva mäta våran sorg. >För dom är lika mycket värda, för på något sätt, så kan vi inte förstå varandra eller sätta in oss i det vi gått igenom. Jag har även en annan vän, världens vackraste vän, som har en värre uppfattning om sig själv en någon annan och ibland låser in sig själv för att hon mår dåligt över sitt utseende och sig själv och sitt liv. Och jag lovar, hon är otroligt vacker, jag har hört de från många håll. Är hennes sorg mindre värd en den sorg jag går igenom eller den sorg som min vän som förlorat sin pappa går igenom? Nej. För de är den största sorgen hon har gått igenom hittils. Och de är klart att de gör ondare än allt annat.
Och jag hatar att släppa folk in på livet. Vilket är jävligt svårt att tro när man känner mig. Jag är översocial ibland och kan prata med vem som helt, hur som helst. UTÅT, JA. Skulle jag beskriva mig noggrant så skulle nog ordet blyg komma upp. Och jag kan garantera att alla mina vänner skulle skratta om jag sa att jag var blyg. Och de betyder inte att dom inte känner mig för de gör dom! Även fast de stundtals känns som om dom inte gör de. Jag är blyg på det sättet att vissa grejer som är otroligt naturligt för andra, som mina vänner te x är så jävla svårt för mig. typ, att prata med en kille man tycker ser bra ut och är intresserad av. De låter lite töntigt att säga kanske. För dom flesta är de så ´självklart att man ska försöka ta kontakt med den man är intresserad av eller åtminstone på något sätt få dens uppmärksam, utan att de märks eller att de märks. jag skulle aldrig göra så. Aldrig. Jag skulle nog göra tvärtom, göra allt för att inte synas och finnas, och inte ens säga till någon att jag va intresserad på riktigt för då skulle någon annan försöka "hjälpa mig". De funkar bara inte. Anledningen: jag duger inte. Och av någon aledning så är jag med i någon sorts dejtingservic hela tiden. Bara för att jag inte haft något långt förhållande någonsin, så är jag typ ett offer. Ja, visst, de tycker jag också men jag kan inte bara ta någon, för ärligt talat, och alla blir arga när jag säger såhär, men; ingen vill ha mig. på riktigt. och även om någon liten krabbat vill de så är de lättar att skjuta ifrån. och när jag väl släpper in på livet, då är man tillbaka på ruta ett: ingen vill ha mig. De är så hemskt att man är så här konstig ibland. he he
Ibland undrar jag om man verkligen har allt man ska ha? Vänner, familj, tak över huvudet och sånt. Jag älskar minba vänner till 1000 varv runt jorden och tillbaka och min familj¨/släkt också såklart. Men ibland räcker de nästan inte. Ibland är de som att man ändå inte duger för dom utom när de passar dom, och att de ibland inte handlar om "varandra" utom om "mig" och att de egentligen inte finns någon kärlek utan bara kärleken till att man själv ska vara lycklig. Nu fattar nog ingen vad jag menar, om man ens har orkat läsa hit. Men ibland är man bara ensam, lämnad, och tagen för givet. De är en vanlig känsla jag har, tagen för givet. men vad fan betyder de egentligen? De borde på något sett vara en skön känsla.... för då är man så pass nära sin familj och vänner att dom inte behöver tänka så mycket utan att man bara får glida med "tagen för givet", för att de bara klickar. Men de kan också vara hemskt att vara tagen för givet..... för att man helt enkelt ibland känner att man ställer upp, man lyssnar, man finns. Men man får inte så mycket tillbaka, ingen vet egnetligen verkligen hur man känner. Men de kanske inte är så heller... man kanske... ja, bara är viktig utan att man behöver säga de eller egentligen veta, och man behöver inga frågår och svar. De viktiga är kanske egentligen att veta att man tycker om någon och finns där och att någon vill att man ska finnas där.
Ja, nu har jag tänkt jmycket, och delat med mig väldigt mycket av mina "privata" tankar, knäppt. Ganska så osamnahängande.
Välkommen till min stackars hjärna!
'
Har jag ens någon rätt att grubbla över saker? Att må dåligt? Att inte tycka om mig själv? Att tycka att jag inte duger? HAr jag rätt att känna så? För ärligt talat, egentligen, har man de jävligt bra och man ser ut som vem som helst och de är helt ok! Och man har haft ett bra liv och uppväxt, de har jag i alla fall, egentligen. För de finns minst 100 000 människor som har de sämre än jag ...och du. och som säkert skulle ge upp allt för att vara som du, se ut som du, leva DITT liv.
Och andra sidan.... Gör det till att jag inte får vara mänsklig? Får inte jag sörja de jag inte har och vill ha? Får inte jag sörja den sorg som jag går igenom i mitt liv? Bara för att "de finns någon som har de sämra och vill vara jag" får inte jag vara ledsen och ärligt talat... vilja dö lite ibland för att de känns lite förjävligt med livet och alla dessa ideal man har? Man kan se de såhär också, får inte jag vara lycklig över allt jag har och nöjd med mig och mitt liv bara för att jag inte är perfekt? Vad är perfekt och vem vill vara perfekt? Dom flesta vill de. För alla har en egen syn på vad som är perfekt. Man kan inte sätta fingret på vem/vad/vilka/varför som är perfekt. Ingen kan därför vara perfekt.... för även om du tycker att du är perfekt, så finns de andra som kanske inte tycker de.
Jag hatar mig själv ibland, för de mesta. Mest mitt utseende men även min personlighet ibland. OCH VILKEN JÄVLA UNGDOM GÖR EGENTLIGEN INTE DE? men ibland känns de som jag är lite knäpp och otacksam. Men jag har lärt mig en grej´. Jag kan inte stänga av livet bara för att jag inte är perfekt. Min största mardröm är att vakna en morgon när jag är 30 år och känna att "vad hände med mitt liv?" bara för att jag varit så upptagen med att oro mig över min kropp och mitt liv bara för att de inte va perfekt. Men ibland får man stänga av också, och låsa in sig i en vecka och två, om de är de man behöver. men man får inte glömma vad de kanske innebär, för även fast man tror de, så är man ju faktiskt aldrig ensam? De finns någon som slänger en tanke till en, även fast man inte vet.
För några ´månader sen förlorade en vän som jag känt länge men som jag inte direkt umgås med sin pappa i cancer. För ett år sen lämnade min mamma min pappa, och även min bror och mig även fast hon inte riktigt fattat själv att hon lämnade oss på samma gång. Och av någon anledning tänker jag på de här otroligt ofta. Att våran sorg är så olika.
Om jag skulle förlora min pappa, som nu förtiden betyder verkligen allt för mig och är min bästa vän, jag skulle nästan dö av den smärta och tomrum de skulle innebära, jag skulle dö. Men samtidigt kan jag inte förstå de som min vän går igenom, för de har inte hänt mig. Och skulle jag dö för att min pappa dog? Eller ta livet av mig? Förmodligen inte. För de skulle min pappa aldrig vilja. Men jag skulle aldrig klara av de, ändå gör man de på något sätt??? När min mamma lämnade min pappa, och mig och min bror ....så höll jag på att dö kändes de som. De gjorde så ont att jag inte visst var jag skulle ta vägen, och av att bara tänka på hur jag kände mig dom första månaderna får mig att gråta. Jag mår fortfarande dåligt av de här, som fan. Jag förlorade min mamma, som var så otroligt viktig för mig och en av mina bästa vänner. Idag har jag väldigt dålig kontakt med min mamma, och på något sätt vill jag inte ha kontakt med henne. Men jag saknar henne otroligt mycket varje dag, så de gör ont i mitt hjärta och så att jag gråter av att prata om henne. Men endå orkar jag inte ha henne i mitt liv, för hon har tagit sönder mig och gör de på något sett fortfarande. Men jag saknar henne så mycket. Och alla tänker typ "men en skiljsmässa är inte så¨farligt" jo de är de, om man gör de som min mamma gjorde, hon klev bara av lixom, och de finns inga ord som kan beskriva hur jag känner inför det här. På något sätt kommer en del av mig alltid vara trasig tom och göra ont av sorg. Tänk er att JAG känner så¨här? Kan man någonsin då förstå vad min vän känner för smärta???? Min mamma finns 10 minuter bort med bil, men jag vill inte träffa henne ...för de gör för ont. Hennes pappa, finns någonstans i det vi kallar himlen, och hon kommer inte kunna åka till honom för att bara krama honom, eller ringa honom bara för att hon saknar honom så mycket. ..............Gör de här mig till en dålig människa? Har jag ingen rätt till att må så dåligt som jag stundtals gör och gjort? För att min vän har förlorat sin pappa? Borde jag vara mer tacksam över att min mamma åtminstone lever, och att jag kan ringa henne, prata med henne, träffa henne, krama henne? Min vän förlorade en förälder. Jag har tagit avstånd från en av mina föräldrar, för att hon lämnade mig. För att hon tog sönder något i mig och tog fram en smärta som jag inte ens visste att man kunde känna. ÄR jag en dålig människa nu?? Jag tänker på de här otroligt ofta. helt enkelt "De kunde vara så mycket värre". Och jag har kommit fram till en sak: De här är min största sorg någonsin. De här är hennes största sorg någonsin. Vi ska inte behöva mäta våran sorg. >För dom är lika mycket värda, för på något sätt, så kan vi inte förstå varandra eller sätta in oss i det vi gått igenom. Jag har även en annan vän, världens vackraste vän, som har en värre uppfattning om sig själv en någon annan och ibland låser in sig själv för att hon mår dåligt över sitt utseende och sig själv och sitt liv. Och jag lovar, hon är otroligt vacker, jag har hört de från många håll. Är hennes sorg mindre värd en den sorg jag går igenom eller den sorg som min vän som förlorat sin pappa går igenom? Nej. För de är den största sorgen hon har gått igenom hittils. Och de är klart att de gör ondare än allt annat.
Och jag hatar att släppa folk in på livet. Vilket är jävligt svårt att tro när man känner mig. Jag är översocial ibland och kan prata med vem som helt, hur som helst. UTÅT, JA. Skulle jag beskriva mig noggrant så skulle nog ordet blyg komma upp. Och jag kan garantera att alla mina vänner skulle skratta om jag sa att jag var blyg. Och de betyder inte att dom inte känner mig för de gör dom! Även fast de stundtals känns som om dom inte gör de. Jag är blyg på det sättet att vissa grejer som är otroligt naturligt för andra, som mina vänner te x är så jävla svårt för mig. typ, att prata med en kille man tycker ser bra ut och är intresserad av. De låter lite töntigt att säga kanske. För dom flesta är de så ´självklart att man ska försöka ta kontakt med den man är intresserad av eller åtminstone på något sätt få dens uppmärksam, utan att de märks eller att de märks. jag skulle aldrig göra så. Aldrig. Jag skulle nog göra tvärtom, göra allt för att inte synas och finnas, och inte ens säga till någon att jag va intresserad på riktigt för då skulle någon annan försöka "hjälpa mig". De funkar bara inte. Anledningen: jag duger inte. Och av någon aledning så är jag med i någon sorts dejtingservic hela tiden. Bara för att jag inte haft något långt förhållande någonsin, så är jag typ ett offer. Ja, visst, de tycker jag också men jag kan inte bara ta någon, för ärligt talat, och alla blir arga när jag säger såhär, men; ingen vill ha mig. på riktigt. och även om någon liten krabbat vill de så är de lättar att skjuta ifrån. och när jag väl släpper in på livet, då är man tillbaka på ruta ett: ingen vill ha mig. De är så hemskt att man är så här konstig ibland. he he
Ibland undrar jag om man verkligen har allt man ska ha? Vänner, familj, tak över huvudet och sånt. Jag älskar minba vänner till 1000 varv runt jorden och tillbaka och min familj¨/släkt också såklart. Men ibland räcker de nästan inte. Ibland är de som att man ändå inte duger för dom utom när de passar dom, och att de ibland inte handlar om "varandra" utom om "mig" och att de egentligen inte finns någon kärlek utan bara kärleken till att man själv ska vara lycklig. Nu fattar nog ingen vad jag menar, om man ens har orkat läsa hit. Men ibland är man bara ensam, lämnad, och tagen för givet. De är en vanlig känsla jag har, tagen för givet. men vad fan betyder de egentligen? De borde på något sett vara en skön känsla.... för då är man så pass nära sin familj och vänner att dom inte behöver tänka så mycket utan att man bara får glida med "tagen för givet", för att de bara klickar. Men de kan också vara hemskt att vara tagen för givet..... för att man helt enkelt ibland känner att man ställer upp, man lyssnar, man finns. Men man får inte så mycket tillbaka, ingen vet egnetligen verkligen hur man känner. Men de kanske inte är så heller... man kanske... ja, bara är viktig utan att man behöver säga de eller egentligen veta, och man behöver inga frågår och svar. De viktiga är kanske egentligen att veta att man tycker om någon och finns där och att någon vill att man ska finnas där.
Ja, nu har jag tänkt jmycket, och delat med mig väldigt mycket av mina "privata" tankar, knäppt. Ganska så osamnahängande.
Välkommen till min stackars hjärna!